"Jaktgeväret" är en till omfånget liten bok. Den omfattar inte mer än 80 sidor men hinner ändå med att belysa en tragedi från flera olika synvinklar. Tre kvinnor skriver var sitt brev till en och samma man. Det faller på läsarens lott att utifrån informationen i breven avgöra vad som egentligen hänt. Vem har tyckt och känt vad? Vem har älskat eller älskats av vem? Det är de klassiska relationsfrågor som går igen i alla kulturer där förökningen sker genom sexuell parning mellan kvinna och man. Problemet med den lilla romanen är att de tre vittnesmål som breven innehåller är helt oförenliga med varandra och förmodligen är samtliga dessutom osanna. Eller är de inte osanna? Är det kanske så att vår subjektiva uppfattningsförmåga och vår möjlighet att kommunicera och nå en djupare kontakt är så bristfällig, att en slutgiltigt objektiv sanning helt enkelt inte existerar?

Ja, det är nog den slutsats jag för egen del vill dra av Inoues raffinerade och njutbara filosofiska analys. Metoden att ställa tre vittnesmål mot varandra skapar ju komplikation och mångtydighet i sig. Men Inoue bemödar sig verkligen att nyansera, ifrågasätta och fördjupa som undersökning av själens obotliga ensamhet. Han kommer till slut fram till insikten att något möte, någon egentlig djupkontakt är inte möjlig. Kvar står bara människans eviga längtan efter kärlek.

Det är uppenbart att det inte är någon ljus bild av människans situation Inuoe penslar fram. Den är vemodig – nästan bitter – men trots allt trösterik. Det kanske är så att när våra djupaste men omedvetna insikter kommer till ytan är det inte skrämmande utan snarast befriande? Rent litterärt är den lilla romanen "Jaktgeväret" ett svindlande vackert konstverk. (Översatt av Tom Fredrik Wallenström)